Del II Sid 3. Från Våmb till Ljungstorp - Elinsberg & lokputsare Wind
Sidan är en undersida som tillkommit senare och inte får plats på sid 3 med egen rubrik - men hör hemma där efter Broholm och innan Stenberget! Alla bilder, förutom den första, på sidan fotograferade av Kent Friman, 2013-07-11, copyright
ELINSBERG - BOSTAD FÖR FAMILJEN WINDH
HERMANN ALFRED ANDERSSON WINDH, LOKPUTSARE VID SAJ
HERMANN ALFRED ANDERSSON WINDH, LOKPUTSARE VID SAJ
Elinsberg före utbyggnad västerut med uppfordrande skylt vid utfart mot nya riksväg 49 (byggd 1958-1960). Lägg märke till kopian av huset som fågelbord! Ledningarna som följde spåret går att skymta mot det gröna i bakgrunden.
Skylten säger; "Passera ej banan då tåg höres eller synes komma". Den uppmaningen riktas till färdsel på den lilla skogsväg som svänger in till höger framför uppfarten till stugan, sedan norrut och som än idag passerar banvallen upp mot skogsmarken.
(Tack Gunborg Ferm, Ljungstorp för bilden 2013)
ELINSBERG 2013
Från Skövdehållet kom SAJ att passera torpet Elinsberg på vänster sida strax innan Stenbergets banvaktstuga och grindar för Varnhems- & Ljungstorspväg. Bild av torpet idag (2013-07-11) i sitt förfall. Riksväg 49 passerar nära vänster ut i bild (söder ut). Den gamla järnvägsbanken i förgrunden. Foto Kent Friman, copyright.
Här passerade SAJ mot Varnhem/Axvall och Stenberget längst bort i skogen. Idag ser området ut som på SAJ-tiden, då det växte få träd på den här sträckan!
LOKPUTSAREN HERMANN ALFRED ANDERSSON WIND VID SKÖVDE- AXVALLS JÄRNVÄG
Bild ur husförhörslängd för Våmb 1899-1917, Bild 310. Visas med tillstånd av ArkivDigital AB.
I husförhörslängden ser vi att lokputsare Wind flyttade in i stugan Elinsberg under Svenningsgården, 1905, efter att tidigare ha bott i Rödjan mitt emot Broholm. Troligen blev han anställd som lokputsare direkt vid trafikstarten 1904, med arbete i Skövde där SAJ hade sitt lokstall och vändskiva.
Lokputsarfamiljen vid Elinsberg;
Lokputsare Hermann Alfred Andersson Wind, född i Skövde 1868 den 13/5 och död den 28/1 1924 - en tid var han kalkarbetare
Hustrun Ellen Maria Eliasson, född i Wåmb 1877 den 1/6 och död 1955 15/9, 78 år, på Persberg 1:4, pensionärshemmet i Våmb
Makarna gifte sig 1899 den 10/12
Hennes barn;
Dotter oäkta Alma Kristina Eliasson, - Alma flyttar till Broddetorp 1914 - barnen födda som tvillingar 1897 den 16/2 i Wåmb
Son oäkta Erik Gösta - Erik flyttar till Hornborga och åter 1914 och ut till Sköfde 1916 - åter 1918 - han hade då varit tillf.
verkstadsarbetare och extra ordinarie lokeldare vid järnvägen innan han emigrerade till Amerika 1923
Gemensamma barn;
Dotter Lilly Maria född i Wåmb 1900 den 20/5 - flyttar ut till Lerum1918
Son Sigfrid Ingemar Gösta född i Wåmb 1902 den 30/7 - flyttar ut till Häggum 1917 - ut och åter 1924 och gifter sig med
Hustru Anna Eleonora Frideberg Rehn den 8/12 1924 i september
Dotter Göta Linnea född i Wåmb 1904 den 27/12 - flyttar ut 1923 - flyttar ut till Vara och Göteborg 1923
Son Rune Waldemar född i Wåmb 1907 den 13/6 - flyttar ut till Våmb Skattegården 1930
Son Bengt Ivar Alexander född 1910 den 31/1 - dör 1913 den 26/10
Son Karl Gustaf Herman född i Wåmb 1912 den 27/11 - emigrerar till Amerika 1928
Son Olla Emanuel född i Wåmb 1915 den 11/2 - flyttar ut till Segerstad 1929 och åter 1930
Dotter Gulli Irene Viktoria född 1919 den 5/4
I det lilla huset bodde samtidigt som mest 2 makar med 7 barn hemma!
I mantalslängden 1941 kan man se att änkan bor kvar i makens dödsbo tillsammans med sonen Rune Waldemar, fabriksarbetare - död 1971
LOKPUTSARENS SISTA VILA TILLSAMMANS MED MAKA OCH SON SAMT SENARE ANDRA I FAMILJEN
Denna ståtliga gravsten och välordnade gravplats kan ses ännu idag 2013 i anslutning till entrén till Våmbs kyrka.
Med en välklippt ligusterhäck inramas graven och ges en "tyngd" av värdighet och respekt inför en generation av människor som bröt upp med lantbrukslivet och kom att bli pionärer i den den stora omvandling som industri och kommunikationer krävde. Oftast fysiskt ett minst lika slitsamt liv genom smutsigt och tungt kroppsarbete. De gjorde livet lättare för många runt om i det samtida samhället och lade grunden för den moderna värld vi lever i idag.
Man kan förstå att den tidens yrken ansågs väl värda att upphöjas och det gällde även lokputsarnas yrke.
Graven ligger centralt och nära entrén till Våmbs vackra kyrka.
Graven syns med ligusterhäcken som avgänsare med den svarta gravstenen och ljusa lyktan till höger i bild.
LOKPUTSARE
Lokputsaren putsade lok. Att hålla ångloken rena från allsköns smuts som fastnat under dagens lopp var ett tidsödande och tungt arbete vilket ofta gjordes nattetid eller på tidiga morgontimmar.
Det var inte bara putsning en lokomotivputsare skulle hålla på med. Han fick hand om det trötta loket efter körning, det skulle slaggas ur, sotskåpet skulle tömmas från sot, nytt vatten och nya kol fyllas på, backfyr läggas. Och så skulle allting putsas upp, inuti och utanpå. Nästa morgon skulle loket vara klart för en ny tur.
Jobbet var alltså oerhört smutsigt och arbetstiderna oftast så obekväma som möjligt. Enda anledningen att någon tog jobbet var förstås att man hade goda möjligheter att avancera till lokeldare och, kanske, i sinom tid lokförare. I varje fall vid större banor.
Antalet lokputsare var ungefär lika stort som antalet lokeldare och antalet lokförare.
(Tack för info bl a Gunnar Håkansson, Anbytarforum - 15 augusti 2009)
En av dem som arbetade i lokstallarna, Karlskrona, på ånglokens tid berättar:
Som nyanställd placerades jag i yrkesgruppen lokputsare eller stallvakt, vilken benämning användes jämte benämningen lokputsare. Lokputsare var första steget på väg mot lokbiträde/lokförare eller verkstadspersonal. Arbetet gick i treskift med arbetstiderna 6-14, 14-22 och 22-6.
Arbetet innebar att lotsa avgående lok till bangården och att ta emot ankommande lok vid vändskivan. Vid denna tid gällde endast ånglok och loken skulle antingen lotsas i stall eller till kolgården för att fylla på vatten och kol samt för att slagga ur fyrboxen, spola asklådan och raka ur sotskåpet, innan loket fick gå i stall. Loket skulle därefter iordningställas för nästa tur, d.v.s förarhytten skulle rengöras, fönster putsas, sandbehållaren fyllas och för att ångtrycket inte skulle sjunka för mycket skulle en grundfyr underhållas samt skulle vattenståndet kontrolleras och kompletteras.
Även rengöring av lokets koppelstänger ingick. Yttre rengöring av loken ingick som utfyllnadsarbete. Man använde oljeblandad fotogen och trassel så att skyddsplåtar på rundpannan, förarhytten samt tender blev rena och blanka. Rökskåpet längst fram på loket blev ofta bränt av ångans höga temperaturer och fick målas om med en sotskåpslack, som var värmebeständig. Vintertid skulle den stationära ångpannecentralen passas. Även snöskottning och allmän renhållning ingick i arbetsuppgifterna.
(Hämtat från http://emmabodabanan.se/)
Ytterligare en berättelse om en lokputsare - i Skåne;
Johan Dahlqvist blev snart lokputsare, en syssla som innebar att ta hand om loken då de efter dagens turer kom i stall, rengöra dem och med oljade trasor blanka upp plåt och maskindelar, fylla på smörjolja till alla lager, hålla “backfyr” och lagom vattenstånd i pannan, fylla på kol- och vattenförråden och ha loken klara till nästa dags turer. Det kunde bli nattskift. Vissa dagar skulle ett lok tömmas på vatten och få pannan rengjord från kalkavsättningar med hjälp av rensredskap och spolning.
Som putsare hade Dahlqvist 480 kronor i årslön. Lokputsaren lärde det mesta om ångloket och var även anförtrodd att köra det några meter till vattentag och kolbrygga. Väl kunnig blev Dahlqvist uttagen som extra eldare, och 1904 befordrades han till ordinarie lokeldare med 720 kronor i lön. En lokförare vid ÖSJ hade då 1’140 kronor om året, ungefär lika mycket som en stins på större stationer.
(Du hittar texten på hemsidan; http://www.ts.skane.se/person/johan-dahlqvist/kallforteckning)
STUGAN ELINSBERG VID SAJ-SPÅRET
Stugan med hemlighus döljer sig idag med växtlighet från den gamla landsvägen mellan Varnhem och Skövde som gick alldeles framför stugan och som man kan se ännu idag som del av uppfartsväg till ett modernare Elinsberg. Bakom stugan och just nedanför hyggeshögen med skyddsöverdrag på bilden gick SAJ-spåret.
Stugan Elinsberg var från början ett enkelhus med kök och rum - idag med rik örtäng runt huset nedanför den gamla järnvägsbanken som idag är cykelbana. 1877 års väg mellan Varnhem och Skövde gick ett stycke framför och söder om huset, som alltså låg vid vägen. Huset utbyggt åt väster (vänster på bilden).
(Foto Kent Friman, 2013-07-11, copyright)
Vi knackar på i den gamla ödestugan och går in genom stora porten, där dubbeldörrarna står att känna igen sedan stugans glans dagar, även om de är påspikade med masonit - jmfr första fotot ovan!
Vackra dörrar och fönster sitter fortfarande i fasaden med grovtimrade väggar! Ett vackert litet hus en gång! Går inte att se spår efter brädfordring, utan rena stora stockar har tydligen alltid varit fasadmaterialet utåt.
Dörren går ännu att öppna - det är nästan så att rosenspirean stiger in! Den senaste omgången hänrännor hänger fortfarande med.
Till vänster dörren till det gamla köket, som nu har sett sina sista dagar, där taket fallit in (2013).
Här kan man se att den östra gavlen är utskuren för enkelt förvaringsutrymme.
I farstun möter en gammal stege upp till loftet och själva vindsluckan. Dörren till stugans stora rum går till höger.
Tapetrester och el-installationer med backelitknappar från den sista peridoden av boende i huset - kupol-lamporna inte att förglömma.
Vissa delar av huset känns fortfarande välkomnande med öppen dörr och fönster och en vacker grå timmerstocksyta härdad av årens vind och väder. Detta är sydfönstret i rummet.
På den östra gavelsidan växer denna vinbärsbuske grön, frodig och med rikligt med bär. Västerut kan man se att huset haft och har en viss utbyggnad.
Samma fönster från insidan. Genom att någon använt huset som upplag har gaveln skurits ut, vilket ger denna fina insikt i husets uppbyggnad. Ett vackert rum med kakelugn ombyggd för kamintillsats, garderob, dörr ut ill farstun där man ser köksdörren. Ytterdörren står öppen.
Vid Elinsberg på järnvägsvallen i riktning mot Skövde (österut) - den nynedtagna skogen ger en bra bild av hur det såg ut vid tiden för det tidiga SAJ, då Billingen hade relativt få träd.
Vid Elinsberg med blicken västerut mot Stenberget.
Söder om jänrvägsbanken ett stycke efter Elinsberg kan man ännu idag se rester av den gamla vägen - 1877 års Varnhemsväg - som gick parallellt med spåret på sträckan fram mot Stenberget, där vägen passerade SAJ-spåret. Här och där ser man också vattenavledningar och rör under väg och järnväg. I bakgrunden skymtar nuvarande riksväg 49. Just denna sträcka av den gamla vägen har nu blivit framfart till "Nya Elinsberg".
Ett stycke innan Stenberget står fortfarande denna gamla järnport kvar sedan järnvägens tid.
Till höger på bilden vid Stenberget låg banvaktsstugan och här korsade SAJ både 1877 års Varnhemsväg och Ljungstorpsvägen - se Stenberget samt ban- och grindvakterna där under respektive rubrik!
KONTAKTFORMULÄR FÖR DENNA SIDA
IP-nummer loggas alltid av säkeerhetsskäl!
Din e-postadress lämnas aldrig ut!