Granbackens historia
JOHANNES LARSSON MED HUSTRUN CHARLOTTA JOHANSDOTTER TILL GRANBACKEN 1893
1893 flyttade Johannes Larsson med hustrun Charlotta och familj in i Granbacken. Det blev deras eget ägandes ställe på så kallad ofri grund. De kom närmast från dagsverkstorpet Strömshagen under gården Tomten i Skarke. Det innebar en frihet från dagsverken och på så sätt utgjorde torpet ett steg i karriärstrappan bort från att vara direkt underställd någon annan med sin arbetstid som dagsverksarbetare.
Granbacken var alltså ett s.k. förpantningstorp. En förpantning avser upplåtelse av egendom på viss tid mot ersättning. Förpantningstorpen löpte oftast på 49 år, ibland kortare tid. Kontrakt upprättades, som måste godkännas av häradsrätten. Inteckningen måste förnyas var tionde år för att nyttjanderätten skulle få behållas. Om förpantningsägaren var av hög ålder vid tidens utgång hände det ibland att han och hans hustru fick behålla den under sin livstid. Efter tidens utgång gick det tillbaka till grundfastigheten, i det här fallet Fiskaregården, Varnhem.
Familjen bestod av följande medlemmar:
Johannes Larsson född 1830 i Norra Lundby död 1922
Hustrun Charlotta Johansdotter född 1838 i Lyrestad död 1923
Barnen:
1. Augusta Johansson född 1869 i Norra Ving (gick under namnet
"Augusta i Nolgården", städslad hos Nils Andersson, förblev ogift)
2. Lars Johan Johansson född 1871 i Varnhem
3. Emma Kristina Johansdotter född 1875 och död 1878 i Varnhem
4. Elin Sofia Johansdotter född 1877 i Varnhem
Innan Johannes blev torpare i Strömshagen hade han tjänat i Tranum hos baron Gyllenhaa1 på Härlingstorp. En kort tid bodde familjen också i torpet Stenstorp under Ledsgården, strax intill Strömshagen. De hade även tillbringat ett år i Ulunda, men från 1874 till 1893 var Johannes torpare i Strömshagen och från 1893 till hans död 1922 bodde de i Granbacken. Året därefter, 1923, dog Charlotta på fattigstugan (dåvarande ålderdomshem) i Ljungstorp. Torpet kunde sedan vidaresäljas på sin återstående tid av arvingarna.
(All text om Granbacken bygger på text i Varnhemsbygden 2007, artikel av Verna Andersson och Arne Sträng, Ljungstorp)
Yngsta dottern, Elin Sofia Johansdotter, flyttade hemifrån 1894, 17 år gammal, till Valtorp och har därefter tjänst som piga i Skattegården i Norra Lundby. Där är hon skriven, när hennes dotter Ellen Maria föds 1898. Ett och ett halvt år senare, i maj 1900, kommer sonen Karl Oskar till världen. Elin Sofia är då piga hos P. A. Pettersson på Hålltorp.
Inget av barnen har någon anteckning om vem som är deras fader. Båda växer upp hos morföräldrarna i Granbacken, där de till och med är skrivna som fosterbarn. I maj 1901 stiger Elin med efternamnet Johansson och de två små barnen ombord på ett emigrantfartyg i hamnen i Göteborg med biljetter destinerade till Pittsburgh i Pennsylvania i Nord-Amerika.
FADDRARNA TILL DE BÅDA SMÅ TILL AMERIKA FLYTTADE BARNEN
Farmor och farfar till Verna Andersson, Ljungstorp, stod faddrar till de båda små barnen som flyttade med sin mor till Amerika 1901. Foto av makarna Per August och Matilda Andersson från Rödjan. Dopen ägde rum annandagen jul 1898 respektive annandagen pingst 1900.
Båda dopen förättades av kyrkoherden David Holmgren. Det bör i detta sammanhang erinras om, att han ömmade särskilt för de ogifta mödrarna i samhället. Valet av faddrar var lättförståeligt. Rödjan och Strömshagen, där Elin bott, var närmaste grannar.
(Bild från Verna Andersson, Ljungstorp införd i Varnhemsbygden 2007)
ELINS SYSTER AUGUSTA RÄDDAD PÅ STATIONSTRAPPAN I VARNHEM SVÅRT SKADAD
Elins syster Augusta var städslad hos Nils Andersson i Överbo Nolgården, Varnhem som hushållerska. Hon uppfattades som en resolut dam. I den muntliga traditionen berättas, att hon var barnkär och lät grannens barn komma in i köket och rumstera om med den stora, lekfulla Sankt Bernhardshunden.
Augusta råkade ut för en svår olycka. Hon hade en gång gått ner för att hämta posten på järnvägsstationen i Varnhem, när hon anfölls av en folkilsken kviga, som rymt från Backa gård. Dåvarande ägaren Konrad Billing kom ridande till undsättning och sköt kvigan på fläcken. Augusta hade räddat sig upp på stationstrappan, men hon var illa stångad. Hon tillfrisknade dock och tjänade ännu många år hos Nils, innan hon togs in på ålderdomshemmet i Våmb. Där avled hon i april 1951.
Jordfästningen av Augusta i Nolgården förrättades av komministern i Skövde, Thore Ekelöf. Augusta fick sitt sista vilorum på den nya, övre delen av kyrkogården i öster. I dödsannonsen står, att hon sörjdes närmast av syskonbarn.
EFTERTRÄDARNA PÅ GRANBACKEN 1923
År 1923 flyttar Robert Svensson och Augusta Lindström med Augustas yngsta barn Karin och Henrik till Granbacken.
Augustas båda äldsta barn Anna-Lisa, som hon kallades, och Anders hade båda flyttat till Skåne. Anna-Lisa gifte sig dock med en pojke från Ljungstorp, Magnus Broström, son till Lina Broström, Gruvesäters Klev Gustafsberg, och de bodde en tid på andra våningen i gården Svea. Anders gifte sig med en flicka från Malmö som hette Annie Signe Ingeborg.
ROBERT SVENSSON
Johan Robert Svensson var född den 19 oktober 1880 i Våmb.
Den 11 november 1892 kom Robert, med föräldrarna torparen Sven Johan Svensson med hustru Kajsa Lisa Andersdotter och sina tre bröder Gustaf Rickard född 1875, Carl August född 1884 och Sven Fredrik född 1886, till Grönhagen under Backa, Varnhem.
Robert flyttar 1919 till Fagerdalen. Han var lam i den ena armen och bara kunde ta med tre fingrar på den andra. Han försörjde sig sedan 1908 som gårdfarihandlare. Han drog sin kärra runt berget med skjortor, underkläder, sybehör och en och annan vacker sjal och medan "Karimoster" i Smedstorp levde, sålde han också hennes egentillverkade trådknappar och band som hon vävt.
AUGUSTA LINDSTRÖM
Augusta, född Engberg, var född den 23 februari 1882 i Kila i Södermanland.
Hon gifte sig med Erik Gustaf Lindström, född 1864 i Längbro, Örebro län. Han var trädgårdsmästare på större gårdar och familjen flyttade mellan olika platser där han hade anställning.
Deras barn var:
Anna Elisabet född 13 juni 1906 i Maria Magdalena församling i Stockholm.
Sven Anders Gustaf född 12 mars 1909 i Enköping.
Karin Lovisa född 21 december 1912 i Strängnäs.
1918, den 7 juni, omkom Augustas make i en olycka med en skenande häst. De bodde då i Längbro, Örebro län.
När Augusta blev änka, skrev hon ett brev till Robert Svensson i Varnhem och frågade om han visste någon plats de kunde flytta till. Augusta väntade då sitt fjärde barn.
Robert hjälpte tydligen Augusta för samma år, 1918, flyttar hon och barnen till Rödjan under Prästgården, Varnhem, där Augusta den 28 januari 1919 födde en pojke som fick namnet Karl Henrik. Den lille Henrik fick ju aldrig se sin far, eftersom fadern dog drygt sju månader innan Henrik föddes.
1920 återfinns Augusta och hennes barn tillsammans med Robert Svensson i Fagerdalen, Varnhem.
GRANBACKEN PÅ 1940-50-TALET
Verna Andersson, Ljungstorp berättar:
Granbacken var en liten grå stuga med mark i grunden tillhörde Fiskaregården, Varnhem och som uppläts genom en s.k. förpantingsrätt vanligtvis på 49 år.
Stugan hade två rum och ett tillbyggt kök och en köksfarstu och en finfarstu. Det är tveksamt om stugan någonsin varit rödmålad. Först kom man in i köksfarstun. Till höger var dörren till köket. Den hade inget handtag utan man öppnade dörren genom att vrida om en stor nyckel som satt i låset. Så kom man in i köket. I gruvan stod järnspisen med en häll bredvid. En skänk, ett bord och en kökssoffa var möbleringen. Till vänster, över en hög tröskel, kom man in i rummet. Här fanns en säng, en soffa, ett bord, två chiffonjeer, en skänk och några stolar och en öppen spis. Tavlorna, de gamla oljetrycken, satt högt upp under taket. Vita trådgardiner hängde för fönstren. Gick man till höger fanns en dörr till fin-ingången och ytterligare en dörr till det rum som aldrig värmdes upp. Där förvarades allehanda ting, också mat, som behövde stå kallt. Om sommaren när det var varmt användes det oeldade rummet som sovrum. Det var så gott som jordgolv i stugan. Bräderna hade murknat och på senare år låg trasmattorna direkt på jorden på en del ställen.
Till stugan hörde också en åker där man odlade havre och råg och förstås potatisen, en ladugård och ett uthus. Under en tid hade familjen både en ko och en häst.
I Granbacken var man alltid välkommen. Kaffepannan stod alltid på spisen. Man hällde på vatten undan för undan tills sumpen var riktigt urkokt. Det gällde att spara. Hade man tur, kunde man komma just när pannan sköljts ur och nytt kaffe var pålagt.
Augusta gick till grannarna och "satt ena stunn". Det gjorde man förr. Man behövde inte ha något ärende. Men kanske kom hon för att bjuda till julkaffe för det hade man i Granbacken. Då samlades grannarna där och fick kaffe med mycket doppe. Brasan brann i den öppna spisen. Både Karin och Augusta sjöng gärna de gamla skillingtrycken och gästerna sjöng förstås med efter bästa förmåga. Man lyssnade på musik där också när Karin spelade 78-varvare på vevgramofonen. Så pratade man om det senaste och berättade om det gamla och hunden Olle var med och det var varmt i stugan, roligt och fin stämning.
Robert han kunde höra hur "berga slogs" sa han. Då blev det oväder. Troligen blev det ett annorlunda ljud i vinden då den vände och blåste in emellan södra och norra Billingen. Han brukade också berätta om hur han som liten vallpojke i Prästgården i Varnhem ibland träffade David Holmgren. Holmgren brukade prata med Robert och sa ibland "idag är det vackert väder" när det regnade eller så sa han "idag är det dåligt väder" när solen sken. Om Robert sa emot honom, fick han en tolvskilling av Holmgren, men höll han med, fick han inget. Robert trodde att det var ett försök att fostra honom att inte i alla situationer bli en ja-sägare.
Grannarna samlades hos varandra i skörden. Då var alltid Augusta, Karin och Henrik med. Augusta var lättsam och skojfrisk. Ett minne från kaffestunden en gång i skörden var när Augusta satt mitt emot Robert Andersson i Fallet, "Fallar'n" kallad. Han hade ett litet ansikte och stora slokmustascher. Han hällde kaffe på fatet, lyfte det till munnen och blåste så det gick vågor i fatet och mustascherna fladdrade. Augusta upptäckte förstås det och härmade "Fallar'n" till omgivningens förtjusning. Men hon hade förstås inga mustascher som fladdrade.
Augustas dotter Karin Lindström hade epilepsi, eller fallandesjuka som man kallade den sjukdomen förr, och fick anfall ibland. Hon kunde bli lite förvirrad ibland, så det var väl inte alltid så lätt för henne och familjen. En svår olyckshändelse drabbade Karin i början av 1950-talet. Hon fick ett epileptiskt anfall och föll baklänges in i elden i den öppna spisen. Robert lyckades med sin enda arm att lyfta henne brinnande ur elden och släcka den genom att vira en filt om henne. Han lade henne utanför stugan och skyndade sig iväg upp till gården Svea, där det fanns telefon och ringde efter ambulansen. Till Granbacken fanns ingen körväg så ambulansen kunde inte köra ända fram. Karin hämtades och bars på en bår till ambulansen. Hon kom till Karolinska sjukhuset där hon låg länge och opererades ett antal gånger. Hon var så illa bränd att hon egentligen inte skulle ha överlevt, men det gjorde hon. Karins starka vilja gjorde underverk. Hud flyttades från olika ställen på kroppen till de skadade ställena. När alla operationer var över och läkta, upptäckte man att hon inte kunde lyfta upp armarna helt och hållet. Huden i armhålorna var för kort och man fick göra ytterligare operationer. Men Karin kom hem och levde länge efter detta.
Karins starka vilja visade sig vid ett annat tillfälle då hon hade legat sjuk ett helt år. Plötsligt stiger hon upp ur sängen och går ut på gärdet där folk skördade havren och hon var med och band havreneker hela dagen.
Till familjens glädjeämnen hörde pensionsdagen. Då hämtades pengarna och dagen gjordes festlig med en stor kartong maränger! Likadant varje gång.
Augusta gick bort den 16 oktober 1948. Det blev inte så lätt för Karin att ta över, men de bodde kvar i stugan. Robert kom under 1950-talet till ålderdomshemmet i Härlunda där han avlider den 14 december 1962.
Henrik högg i skogen och tidvis hade han arbete borta. En tid bodde han i Göteborg och under en tid arrenderade han Fallet i Varnhem av Robert och Ester Andersson. När Henrik en gång varit borta på arbete och kom hem efter ett par veckor, lade han sig på kvällen i sin kökssoffa. Plötsligt började det röra sig under huvudet på honom. Han flög upp och fick se att råttorna hade byggt bo i huvudkudden! Det gick snart inte att bo kvar i Granbacken och Karin och Henrik lämnade Granbacken och bosatte sig först i Värsås och därefter i Skogs dalen i Tovatorp.
Karin avled den 16 oktober 1963 i Tovatorp. Henrik flyttade till Hentorp och bodde där en tid och flyttade sedan till Skara, där han fick arbete på Eccoverken. Först bodde han i Eccoverkens bostäder, därefter i en lägenhet i Centrumbostäder för att till sist flytta till Viktoriagården där han avled den 17 december 2000.
Granbacken rivs på 1960-talet. Granbacken stod öde en tid men Hermansson i Fiskaregården ville inte att det skulle bli "tillhåll" för några, så han lät riva stugan på 1960-talet. En granne, Arthur Pettersson, utförde rivningen och fick 50 kronor och virket, vilket dock aldrig togs tillvara.
Än kan man hitta en och annan kulturväxt i den igenväxta trädgården såsom Akleja, Krollilja, Funkia och Munkaluver och om våren en del vårblommor men deras halloniand har tagit över mycket och nässlorna är nästan manshöga om sommaren. Förutom grunden och den nedrasade skorstensmuren finns också lämningar efter ladugård och uthus och en igenstenad brunn. Genom tomten rinner en bäck där Augusta och säkert också Charlotta legat på knä och skurat mattor och tvättat kläder. Ett stort, gammalt sötbärsträd blommar än varje vår.
Text: Verna Andersson och Arne Sträng
På kartan finns de torp utmärkta som refereras till i ovanstående text.
Alla torpen ligger på rad utmed Billingens sluttning alldeles i tidigare utmarker för gårdarna längre ner från berget.
SAJ-spåret slingrar sig i vänster kant ner mot Backa hållplats efter den stora runda svängen in mot Backa gård som kommer efter att spåret passerat Nyborg på kartan.